Nas – Life is Good (recension)

Jag har redan skrivit om vad jag tyckte om bonus låten Trust, har låtit skivan snurra lite och smälta in. Jag säger det rakt ut, jag gillar den. Skarpt. Jag snudda lite på detta innan men Nas har varit på en sakta stigande awesome kurva senaste åren. Jag diggade God’s Son stenhårt medan Street’s Disciple var lite för lång och förvirrad för sitt eget bästa.

Efter det kom ju Hip-hop is Dead i ett ganska splittrat Hip-hop landskap, med Soulja Boy hoppande på ena sidan och backpackers på ena sidan, skivan gjorde det den skulle och med ganska mycket intetsägande PR bakom den, det fanns dock några guldkorn. PR vågen fortsatte dock med den Otitlade skivan efter, bra var den men jag tycker personligen Nas gick på autopilot men ibland konstiga beat val.

Det var inte först de första låtarna från albumet med Damian Marley, Lost Relatives, läcktes som det kittlades igen. En småbitter och sur Nas exploderade ut med The Strong Will continue och As We Enter och med Damian Marley som hjälp undvek de det som har vart det största problemet med Nas skivor, hans tveksamma öra till beats.

Salaam i kontroll

Marley bröderna är inte med på skivan men de har ersätts med legendariska producenten Salaam Remi som har haft ett övergripande ansvar för ljudet på skivan. Nu känner jag inte Nas personligen men ett antal år efter hans skilsmässa, skatteproblem och allt annat verkar Nas ha hittat hem till en plats han är bekväm i. Vad betyder då detta? Att vi har en skiva som låter boom-bap med en hungrig och skarp Nas i sitt essä. 

Han går en sån fin balansgång mellan gatusanning och svinigheten som kommer med att vara rik och glad. Skivan börjar mörkt och hårt med ett tungt beat från J.U.S.T.I.C.E. League där Nas nästan målar upp en timeline från hans start i Queens och framåt. Han berör nästan allt man vill veta redan här, hans ungdom i betongen, förvirringen med nyfunna rikedomar, Kelis och Biggie.

Remember talking to Biggie inside his Lex truck
Said stay fly when you bummy, keep your pajamas Armani

Det är dock på andra låten, Loco-Motive, som skivan börjar ordentligt. Sjukt old school beat av no I.D. (snubben har nog de bästa trummorna just nu) sätter stämningen direkt med en Nas som rusar ut ur grinden i högsta växeln. Nästan som om han direkt vill visa fingret till alla andra och visa att han fortfarande har det. När Large Proffessor kommer in i refrängen med…

What we talking about niggas, this is Nas, what, Nas!

… så är jag nöjd. Så här fortsätter det med en story berättande Nas i A Queens Story, en thug duet med  Rick Ross i Accident Murderers. Gemensamt för många av de här låtarna är att Nas stoppar in små sanningar och erkännanden (som tyvärr kommer missas av majoriteten) i verserna. Han stoppar in en anekdot om Stretch och nämner Wayne Perry så där i förbifarten som om det inte är viktigt. Queens har alltid varit den delen av New York som aldrig har nystats upp och jag blir i alla fall lite nyfiken, han öppnar upp sig Daughters om pressen att vara pappa och kändis och faller tillbaka och skryter lite med Mary J i Reach out.

Slut spurten

Allt detta fortsätter fram tills låt nr 8, Summer on Smash med Swizz Beatz. Varför rappare fortsätter att sätta han på låtar konfunderar mig. Detta är väl fest låten men den låter så malplacerad och Swizz låter mest trött. Tur då att skivan nästan börjar om direkt efter för sista akten med ett mer tillbakalutat sound där Nas fortsätter i sitt Slick Rick mode och berättar anekdoter om betongen och det är här jag bekräftar att han verkar äntligen ha blivit bekväm med livet och verkar njuta av att rimma. Det är även här, på låten Back When, han visar att gubben har mognat till och dömer resten av scenen lite

You blame your own shortcomings on sex and race
The mafia, homosexuals and all the Jews
It’s hogwash point of views, stereotypical
Anti-Semitic like the foul words Gibson spewed
And it’s pathetic.

För en genre som fortfarande är extrem homofobisk och där blattar konstant skyller på annat än sig själva i livet så är det refreshing att höra det av en veteran. Förutom hektiska The Don fortsätter det tillbakalutade tempot med en rannsakande Nas och skivan avslutas med serenad till Kelis som både är bitter men fin. Hela amerikanska hiphopen bajsade i princip på Kelis efter hela spektaklet, men Nas verkar i alla fall gått vidare och jag antar att han var kär på riktigt. Innan han avslutar slänger han en känga till de som dissade att hans giftermål (50 cent? lol)

You live with your babymoms and scared to make an honest woman out of her
And make her your bride, fake bitch you ain’t even alive

Nasty med stort N

Utöver eventuella bonuslåtar (Trust och Nasty är de ända vettiga) tonar skivan ut och jag kan inte sluta vara nöjd, äntligen är nasty Nas the God tillbaka. Det som alltid har gjort Nas grym är hans småsanningar blandande med feel good skryt. Det är få som kan vara öppna och lägga sin sanning i låtar utan att bli blödig (Drake) eller fylla låtarna med massa blaj (Lil Wayne) och göra alla läger av hiphop nöjda. Förutom Swizz skiten hittar jag inget dåligt beat, vilket är sjukt för ett Nas album lol.

Jag vågar nog säga att detta är hans bästa skiva sen God’s Son… om inte Stillmatic… eller fan, varför inte It Was Written.

Nasty.

Missa inte: Loco-Motive feat. Large Professor, Trust, Accident Murderers feat Rick Ross, Back When, Bye Baby. 
Skippa: Summer on Smash feat. Miguel & Swizz Beats
Sista tanken: För en sådan grym skiva är det synd att omslaget är kefft oavsett hur ”personligt” det är.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: